Vila i frid

I morse fick jag ett samtal från Borgarhemmet där farmor bott det senaste året. De hade hittat henne okontaktbar när de skulle gå in och väcka henne för frukost.
De valde att inte skicka in henne till sjukhuset då hon var väldigt svag och inte svarade på någon respons och hon var kraftigt blåmarmorerad vilket beror på cirkulationen har jag förstått.

Jag hann gå en promenad till Vällingby och uträtta några ärenden innan nästa samtal kom, att hon nu somnat in, lugnt och stilla. Två ur personalen hade vakat vid henne och hållit hennes hand.
Det känns fint och värdigt och jag hoppas såå att hon upptäcker något spännande där på "andra sidan". Hon som alltid varit så nyfiken på vad som händer efter döden.
Och att hon får återförenas med pappa, sin enda son.

Tänk att hon hann fylla 98 år och fick vara med om två barnbarn och fyra barnbarnsbarn.

Även om kontakten med farmor har varit minst sagt skitjobbig genom åren och man alltid varit totalt tömd på energi efter ett besök hos henne vilket jag minns att pappa också var när man åkte därifrån som barn blir jag ledsen och har gråtit massor idag. Kanske av lättnad, jättekonstig känsla och svår att delge och kanske svårt för er att förstå, men hon har inte varit en "mys och bullbakande" farmor direkt. Så det är en blandning av lättnad och sorg idag.

Men jag är glad och tacksam över att vi åkte dit i lördags och att hon såg, trots sin skröplighet fräsch och välmående ut för sina 98 år och jag vet att hon var tacksam för all hjälp hon fick av personalen och att hon fick en fin sista tid.

Det märkliga är att i lördags kände jag det i kroppen, att detta var sista besöket och har sedan dess drömt oroligt. Kanske har farmor försökt säga adjö på sitt lilla vis.

Sov gott farmor, hoppas du nu får lugn och ro med dina inre demoner som gick ut över oss andra när man minst anade det.

Och om du träffar pappa ge en stor kram från mig och säg att jag saknar honom!

Vila i frid farmor ❤