I lördags kväll fick jag ett samtal ifrån mammas fd arbetskamrat att mamma svimmat i Mörby C och åkt till DS. Kvällen ägnades åt att ringa akuten, kolla att hon verkligen var där och hur allvarligt det var.
Hon hade väldigt högt blodtryck och hennes ekg var inte heller bra och fick stanna till söndagen.
Trodde först att jag skulle åka på söndagen och kolla läget med henne och fick ställa in söndagsfiket med Louise och hennes familj. Synd.
Det visades sig att mamma fått info om en pacemaker operation och den skulle gå av stapeln på måndagen, så jag åkte inte till sjukhuset på söndagen för jag visste att hon var i god vård, plus att hon kanske skulle bli stressad över att jag kom, hade ju inte sett henne på över ett år. Tyckte att hon kunde få smälta den här information och dessutom behövde jag coola ner oxå.
Åkte iväg i måndags och när jag kom vid 14-tiden hade hon ännu inte kommit upp på operation. Hon blev väldigt förvånad och glad över att jag kom och det kändes skönt.
Kl 15 var det dags och jag stannade kvar tills hon kom ner på sin avdelningen igen och jag såg att allt var bra.
En pacemakeroperation är ju en väldigt "enkel" och snabb grej som tar max en timme, med lokalbedövning och lugnande, men man blir ju oroligt ändå. Särskilt när man vet hur mammas kropp tagit stryk av all alkohol.
Igår fick hon komma hem och mådde bättre, trycket hade sjunkit och hon ska på återbesök om ca 2 veckor.
Hur mycket jag än skällt och gråtit på mamma genom åren, hade jag inte mage att låta henne gå igenom detta alldeles själv utan att hon visste att någon tänkte på henne.
Den jag blir besviken på är min bror som inte ville åka till sjukhuset, jag sa att jag kan inte tvinga honom, men jag vill informera om vad som hänt. Då kan man ju hoppas att det är han som ringer och kollar, men nejdå, det får hans fru, min svägerska göra. Blir så matt!!
Det är han som är arg nu, jag har talat om för honom att det är ingen idé, för det löser ingenting.
Jag om någon vet, det ända det gör, är att äta upp en inifrån, att man till slut blir så arg så man bara vill gömma sig. Och tittar man fram är allting kvar ändå.
Jag kommer aldrig acceptera mammas beteende, men jag har kommit till den slutsatsen att man får ta en dag i taget. Förhoppningsvis var detta ett uppvaknade för henne, att hon inte kan fortsätta som hon gör.
Hur morgondagen ser ut vet vi aldrig, man får bara gör det bästa av situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar