Vänner

Allt som oftast får jag ågren för att man inte "hinner" med sina vänner.
Tyckte man gjorde det förr, eller var det mer så när man var singel?
Kan tycka att det är en svår balansgång, för samtidigt som jag vill så orkar jag inte flänga omkring så mycket som jag skulle vilja. Det är ju så mycket annat som ska göras och fixas hela tiden. Känns som dagarna och helgerna flyger iväg och även om intutionen finns inom mig att boka upp och planera så blir det väldigt sällan så som man tänkt.
Min svägerska (brorsans fru) och jag går efter att hör vi inget så antar vi att allt är bra, samtidigt är det hemskt för det kan gå så väldigt långt mellan gångerna.
Som igår då jag fick ett sms från Ullis, vi har inte hört sen långt före sommaren och jag har tänkt jättemycket på att jag ska höra av mig vilket inte alls har skett.
Så istället för att svara på sms:et så ringde jag på förmiddagen idag och (hon trodde vi var utomlands för jag brukar vara så snabb att svara på sms..haha)som vanligt när vi pratar inser jag hur mycket man kan sakna sina vänner som man har en lång historia med. Vi har ju känt varann i evigheter och gjort så mycket tillsammans. Därför känns det nu extra kul att vi bestämde att ses på söndag.
D-man kan tyvärr inte följa med då han drar till Danmark på jobb så Josefin får klara sig utan den grektalande mannen..För er som inte vet så är Josefin världens sötaste 8-åring som älskar Elena Paparizou och det grekiska språket..fast hon inte fattar nånting, sjunger hon med inlevelse till låtarna. Sötnos!