Förlåta eller acceptera

Ni som känner mig vet ju min situation med hur min relation till mamma varit de senaste åren. 

Skakig, bråkig och ledsam. Men helt plötsligt har saker och ting ändrats och det verkar som hon kommit lite mer till insikt att bara hon kan förändra sig själv. Inte jag, även om jag bönat, bett och gråtit. Efter några olyckor som bl a resulterat i en pacemaker har hon nog insett att livet är för skört att dribbla med och att inget löser sig med att ta till flaskan.

Idag pratade jag 28 minuter i telefon med mamma, kan låta som en baggis, men det har vi inte gjort på flera år och det var så kul, hon låter som MIN mamma, den mamma jag minns. Inte en frånvarande,  ointresserad, glömsk och sluddrande person.

Detta gör mig så lycklig och jag är ännu mer lycklig över att jag klarat av att förändra mig själv från att ständigt tänka och vara orolig, arg och ledsen.

Kanske är det för att jag har egen familj nu, kan inte och vill inte att detta ska gå ut över dem.

Dåliga dagar kommer jag alltid ha ibland, men jag vet nu hur jag kan hantera dem. 

Jag förlåter mig själv för att orka gå vidare, kommer aldrig förlåta mamma för vad hon gjort 

mot sig själv eller oss barn och bekanta runt omkring, 

däremot har jag fått lära mig att acceptera det!