Första samtalet från förskolan

Vi har ju haft en sån himla tur och inte haft några direkta sjukdagar att tala om, om Alexios varit hängig har det lyckats hamna på fredagen och över helgen. Men någon gång ska vara den första och jag kände nog att jag var i valet och kvalet att lämna honom på förskolan idag. Han hade ju ingen feber på morgon utan var så där snorig och förkyld som i ena sekunden inte märks alls för att sen i nästa inte finnas någon hejd på snoret. Jag blir lika paff varenda gång, för jag förstår inte hur mycket som kan rymmas i den där lilla näsan.

Fick mao packa ihop och bege mig hemåt. Kändes inte som så väldans betungande att åka från jobbet för jag har jobbat ganska mycket extra och var dessutom klar med mitt.

En hängig och snorig liten kille blev väldigt glad över att se sin mamma och vi har bara myst hela eftermiddagen. Han har suttit tätt tätt brevid mig i soffan och vi har tittat på barnprogram efter barnprogram.

Jag är så förundrad, för ett år sen trodde man inte att man skulle kunna sitta så här. Bara mysa, inte klättra, hoppa, peta på allt osv. Visst det gör han ju också, men de här stunderna när han klättrar upp i soffran brevid en och vill att man håller om honom är oslagbara.  

Vi fortsätter i samma mysanda i morgon och så jobbar jag lite i sovpausen.

Vi kanske vågar oss ut en liten sväng, har beställt en klänning som jag är så nyfiken på och den ligger och väntar på mig på ICA:n.

Påskfirandet börjar lite tidigare än planerat och jag välkomnar den!

Mys i soffan när man är lite sjuk och hängig..