Funderar just nu en hel del på det här fenomenet med människor som inte riktigt vet vart gränsen går eller respekterar att man kanske ibland vill jobba ostört.
(Hur lätt det nu är i kontorslandskap...)
Vi har en ny person på jobbet som är såå otroligt kontaktsökande att det blir jobbigt.
Förmodligen är det ett sätt att komma in i "jobbatmosfären" men det blir emellanåt riktigt irriterande, så till den grad att man nästan känner att man till slut blir otrevlig.
Nu är det tack o lov inte bara jag som råkar ut för detta utan även mina kollegor. Det ska alltid kommenteras, eller komma små "lustiga" skämt om allt och inget. Dessutom alltid med en slutkläm om att "jag har rätt, och jag tänker banne mig inte ge mig".
Suck suck suck..
Lord have mercy säger jag bara!!
För övrigt ringde jag mamma idag som var mäkta upprörd över telefonsamtalet från Jehovas Vittnen.
Kvinnan i luren hade presenterat sig och sa att de hade såå mycket att ge i dessa svåra tider.
Dessutom hade hon kläckt ur sig att, ja nuförtiden är det ju portlås nästan överallt så vi kan inte gå och ringa på som förut.
Nä sa mamma, det är väl en himla tur, jag är snart 70 år och har klarat mig så bra utan ert trams hittills och tror faktiskt att jag klarar mig alldeles utmärkt i fortsättningen. Jaha ja hade den något häpna kvinnan i luren svarat, men ändå frågat, men jag kanske kan ringa en annan dag?
Nä , JAG SKULLE INTE TRO DET svarade mamma med sin allra bästa sarkastiska röst (jag hör henne när jag skriver detta) med tillägget att det gör ni så heller och slängde sen på luren..
Haha go mama, go mama!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar