Våran prins är äntligen här.

Tänk att för snart en vecka sedan kom vår älskade prins Alexios.

Varje gång jag tittar på honom svämmar hjärtat över av kärlek.

Vaknade ca 23.45 förra torsdagen av kraftig mensvärk, gick på toa och då hade slemproppen gått. Vet att jag tänkte.. Jaha, vad f_n gör jag nu då?!

Gick och la mig igen, men efter ca en halvtimme kom magontet igen så upp igen, denna gång fick magen tömmas. Helt otroligt hur kroppen fungerar. (jag var som alla andra inte så förtjust i idén att bajsa på mig under förlossningen även om det inte är det minsta konstigt. =) )

Tillbaka till sängen, men kunde inte ligga still, magen värkte och hur jag än låg var det inte bekvämt. Gick upp och ringde KS bara för att kolla läget, tänkte att det är bättre att ringa och ställa "dumma" frågor än att låta bli.

Den gulliga tjejen som svarade sa att försöka klocka värkarna och så återkommer du.

Från kl 01.00 till 06.30 vankade jag fram och tillbaka i lägenheten, så fort jag satt mig ner eller la mig ner protesterade kroppen hej vilt. Det var en jättejobbig känsla och vissa stunder greps jag nästan av panik och började tänka att ja jag kommer föda hemma osv..

Lät D-man sova för jag kände på mig att han skulle behöva all sömn han kunde få för att orka ta hand om mig (vilket senare visade sig vara helt korrekt)

Efter ytterligare ett samtal till KS tyckte hon att jag kunde komma in på kontroll så fick de undersöka mig och se läget åtminstone.

Tog en dusch och klädde på mig och sen åkte vi. Det är inte långt till KS, men det kändes som 100 mil. Jag var dessutom enormt nervös över att vi skulle få bli hemskickade igen.

Väl inne på KS blev jag undersökt av en jättegullig kvinna som konstaterade att jag var öppen 5 cm så det var bara att bli slussad vidare till förlossningsavdelningen. Då föll en stor sten samtidigt som ett viss mått av panik infann sig då jag kände att shit nu är det på gång...och det finns ingen återvändo. =)

Fick träffa den underbara barnmorskan Sofie och hennes undersköterska Eleni som var såå gulliga och omtänksamma. De tog hand om oss på bästa tänkbara sätt och de ville gör mer, men en annan förlossning som var jobbig tog upp deras tid och gjorde att de hade liiite mycket att göra.

Sofie tyckte att jag och D-man hade ett sånt bra samarbete så hon kände att hon kunde "lämna" oss. Hon hade dock lite "ångest" över att inte kunna hjälpa mig mer med lustgasen för den tyckte jag var jättejobbig i början. Inte att jag mådde dåligt, men jag fattade inte hur den fungerade.

Men efter lite övning och ökad styrka blev den min bästa vän genom hela förlossningen. (Ja och D-mans support förstås.)

Övergångsfasen som varade någonstans mellan kl 11 och 15 var tuff, det är då man ska öppnas till 10 cm för att sen komma till utdrivingsskedet. Vid 15-tiden blev det även byte av personal, och då kommer det in en persisk kvinna och en svensk undersköterska som både D-man och jag blev skeptiska till för de hade en helt annan "approach" och var mycket mycket hårdare, efter ett tag kom även de att bli våra favoriter för det var såå bra. Kathy som den persiska kvinnan hette gav mig mycket stöd under dessa sista timmar.

Hon trodde att bebisen skulle vara ute 15.30, men fisen ville inte ut och jag tappade orken så till slut fick de bestämma att använda sugklocka och då dyker läkaren Olga Romanov upp.

Jäklar vilken stålkvinna. D-man sa att ship shop så satte hon fast sugklockan och zipp zapp så klippte hon upp mig med 3 klipp, sen fick jag hålla i en handduk som en annan sköterska höll i och krysta allt vad jag kunde och den känslan när det bokstavligen sa swopp och han åkte ut som en fisk var sååå skön.

Och när de la lillfisen på magen då brast allt, kommer bara ihåg att jag grät och skakade och ropade att han är här nu, vår älskling. D-man grät och allt bara susade runt i kroppen.

Det som var roligt innan förlossningen var att D-man sagt att han kanske inte skulle klara att vara med på förlossningen då han inte ville se mig ha ont samt att han inte ville klippa navelsträngen. Båda dessa grejer gjorde han till slut iallafall med kommentaren att det var inte så farligt det här.. =))

Efter lite ihoptråcklande av mig och andra koller fick vi till slut ta oss till "lilla enheten" där vi fick ett eget rum med toa och dusch, thank god för det.

Inte kul att behöva del rum med någon, men det hade väl gått bra det med. Filurar dock så här i efterhand att det kanske var för att fisen har gulsot och att de gjorde så mycket tester på honom.

I tisdags vid lunch fick vi då äntligen åka hem då värden på gulsoten hade sjunkit. Såå skönt.

Jag längtade hem så jag kunde dö. Till våra saker och dofter.

Vilken märklig känsla att gå ut därifrån med ett litet knyte. ett pyre som varit i min mage så länge som nu äntligen kommit med alla saker på sin plats.

Vi har blivit så fint omhändertagna av den förlossnings och nattpersonal vi mötte under dessa dagar så man tror knappt det är sant.

Stort tack till er och till min älskling som kämpade och gav mig så bra support under alla dessa dagar. Du är bäst. I LOVE YOU!!

Det är verkligen en gåva att få ett barn, hela grejen är så cool. Och jag förstår nu äntligen vad alla andra pratar om.

Varje gång jag tittar på honom blir jag förundrad, tänk att just jag klarade att få ut honom.

Känner mig så jäkla stolt.

Förlossningen ur mitt perspektiv var så klart skitjobbig, kan ju bara jämföra med mig själv, samtidigt så här i efterhand är all smärta som bortblåst.

Då menar jag inte att jag glömt och jag skulle inte vilja göra om det i morgon eller om någon månad, men det är fantastiskt hur kroppen fungerar, hur den hanterar allt.

Nu efter snart två dagar hemma börjar vi sakta sakta komma in i rutiner och lära känna den här lille killen. Han har så mycket för sig ute som han redan gjorde i magen. Bara det är häftigt att vara med om.

Just nu sover han brevid mig soffan med armarna uppsträckta ovanför huvudet och ser ut att ha det såå bra.

Välkommen, vår fina älskade Alexios.